Av alla livsorganismer som en gång har levat på jorden är det bara en liten bråkdel som fortfarande är vid liv. De flesta är alltså återvändsgränder i den evolutionära utvecklingen. De har inte passat in i mönstret då de inte haft kraft och förmåga att klara de påfrestningar som ibland har blivit resultatet av radikalt ändrade livsvillkor, t ex omfattande vulkanisk aktivitet, kraftiga klimatsvängningar eller nedslag av stora meteoriter.
Andra livsformer kan tvärtom ha gynnats av större olyckor. De har blivit av med svåra konkurrenter om födan eller sluppit rovdjur som tidigare hållit dem tillbaka. Så kan det ha varit för däggdjuren när dinosaurierna blev utrotade för 65 miljoner år sedan.
Vid någorlunda lugna förhållanden har evolutionen gynnat arter som alla tillsammans har levat i balans med sin omgivning. Lagom mycket växter, som konsumerats lagom mycket av lagom många växtätare, vilka i sin tur i lagom omfattning utgjort föda åt lagom många rovdjur. Många arter har också levat i symbios och ömsesidigt gynnat varandra.
När balansen har rubbats har det kunnat få mycket dramatiska effekter. En plötslig klimatförsämring kan ha drabbat växtlivet, vilket fått till följd att alltför många växtätare närmast kalätit vad som återstått av växterna. Växtätarna har sedan dött undan och då har det inte längre funnits föda för rovdjuren. På det sättet kan en hel ekologisk nisch ha försvunnit.
Mot den här bakgrunden kan en art skapa problem med överlevnaden både för sig själv och för andra om den arten av någon anledning ges alltför stora favörer i kampen för tillvaron. Om arten överlever i väsentligt större omfattning än tidigare, kommer den att växa kraftigt i antal och det större antalet individer blir så småningom en allt större belastning på livsmiljön. Balansen har rubbats och det kan leda till att även den favoriserade arten dukar under efter att ha förstört sina livsförutsättningar.
Jag, Allan Berg, har en stark misstanke om att det i dag finns en art som är på väg åt det hållet. På några hundra år har hon tusendubblats i antal och hennes resurser i livsmiljön minskar, skogar har förötts, hav har fiskats ut, miljögifter har spridits och förbränning av kol och olja håller på att leda till klimatförändringar som inte går att reparera.
Men det kan ju uppstå scenarier som hindrar denna utveckling, t ex en omfattande pandemi som kraftigt reducerar antalet individer av arten. Eller har arten förstånd om att själv reglera problemet?
Jag tror att vi är tillräckligt många för att kunna ändra på det som vi människor förstör. Tricket är att få alla att vilja göra något samtidigt. Kan vi lösa det har vi kommit långt annars är vi bara en parantes i jordens historia. Skall vi mobilisera alla jordens föräldrar, morföräldrar, och farföräldrar, och alla barn så har vi en stor mängd personer som kan hjälpas åt.
SvaraRaderaStartsvårigheter tänk så här.
"" Börja någonstans. Du kan inte bygga ditt goda rykte på vad du tänkt att göra"" och sedan följer.
"Jag undrade alltid varför inte någon gjorde något åt det, tills jag insåg att jag var NÅGON.!!! VI alla föräldrar och barn är någon . Pick an activity that make the world a better place and put it into action!!!