Av alla livsorganismer som en gång har levat på jorden är det bara en liten bråkdel som fortfarande är vid liv. De flesta är alltså återvändsgränder i den evolutionära utvecklingen. De har inte passat in i mönstret då de inte haft kraft och förmåga att klara de påfrestningar som ibland har blivit resultatet av radikalt ändrade livsvillkor, t ex omfattande vulkanisk aktivitet, kraftiga klimatsvängningar eller nedslag av stora meteoriter.
Andra livsformer kan tvärtom ha gynnats av större olyckor. De har blivit av med svåra konkurrenter om födan eller sluppit rovdjur som tidigare hållit dem tillbaka. Så kan det ha varit för däggdjuren när dinosaurierna blev utrotade för 65 miljoner år sedan.
Vid någorlunda lugna förhållanden har evolutionen gynnat arter som alla tillsammans har levat i balans med sin omgivning. Lagom mycket växter, som konsumerats lagom mycket av lagom många växtätare, vilka i sin tur i lagom omfattning utgjort föda åt lagom många rovdjur. Många arter har också levat i symbios och ömsesidigt gynnat varandra.
När balansen har rubbats har det kunnat få mycket dramatiska effekter. En plötslig klimatförsämring kan ha drabbat växtlivet, vilket fått till följd att alltför många växtätare närmast kalätit vad som återstått av växterna. Växtätarna har sedan dött undan och då har det inte längre funnits föda för rovdjuren. På det sättet kan en hel ekologisk nisch ha försvunnit.
Mot den här bakgrunden kan en art skapa problem med överlevnaden både för sig själv och för andra om den arten av någon anledning ges alltför stora favörer i kampen för tillvaron. Om arten överlever i väsentligt större omfattning än tidigare, kommer den att växa kraftigt i antal och det större antalet individer blir så småningom en allt större belastning på livsmiljön. Balansen har rubbats och det kan leda till att även den favoriserade arten dukar under efter att ha förstört sina livsförutsättningar.
Jag, Allan Berg, har en stark misstanke om att det i dag finns en art som är på väg åt det hållet. På några hundra år har hon tusendubblats i antal och hennes resurser i livsmiljön minskar, skogar har förötts, hav har fiskats ut, miljögifter har spridits och förbränning av kol och olja håller på att leda till klimatförändringar som inte går att reparera.
Men det kan ju uppstå scenarier som hindrar denna utveckling, t ex en omfattande pandemi som kraftigt reducerar antalet individer av arten. Eller har arten förstånd om att själv reglera problemet?
fredag 14 oktober 2011
tisdag 11 oktober 2011
Den giriga människan
Minns stroferna i mitt första inlägg:
”Men nu är vi flera
och en del vill ha mera
... än andra, och tar vad dom kan”
När det skrevs, onsdagen den 5 oktober, var det ännu inte känt att sosseledaren Håkan Juholt under flera års tid har låtit riksdagen (och i slutänden skattebetalarna) betala ut bostadsbidrag för att bekosta hans sambos boende. Ett tydligt exempel på vad jag syftar på med min lilla vers.
Juholt är förvisso inte ensam. I princip har vi alla den där lilla giriga djävulen i oss. Men som man brukar säga: Det finns ju grader i helvetet också! Många kan hålla djävulen någorlunda i schack, medan andra har lättare för att slira iväg när frestelserna blir för stora. Suck, säger jag, Allan Berg. Hur ska den giriga människan kunna klara av de globala utmaningar som hon står inför?
Ta bara klimathotet som exempel. I början av 2000-talet fick man ihop det s k Kyoto-protokollet om begränsade utsläpp av växthusgaser. Men USA, den största utsläpparen av alla, har inte velat vara med. Klimatmötet i Köpenhamn 2010 misslyckades med att gå vidare och när snart tiden går ut för Kyoto-protokollet hotar flera andra utvecklade länder, Canada, Japan m fl, att inte gå med på en förlängning, med hänvisning till att USA står utanför. Alla vill att någon annan än de själva ska stå för uppoffringarna att minska utsläppen.
Människan vill helt enkelt inte ge upp sina privilegier och det liv hon är van vid att leva.
I förra veckan var jag, Allan Berg, på ett av mina numera sällsynta besök i vår huvudstad Stockholm. Jag kunde konstatera att biltrafiken hade ökat mycket sedan jag var där ett år tidigare. Det behöver inte ens göras några beräkningar för att man ska förstå att alla insatser med miljöbränslen, miljöbilar m m gott och väl äts upp av trafikökningen. Och politikernas recept för att komma till rätta med trafikstockningarna är mera genomfartsleder och flera filer som ska kunna svälja ännu fler bilar. – Knack, knack, knack! Är det någon hemma?
”Men nu är vi flera
och en del vill ha mera
... än andra, och tar vad dom kan”
När det skrevs, onsdagen den 5 oktober, var det ännu inte känt att sosseledaren Håkan Juholt under flera års tid har låtit riksdagen (och i slutänden skattebetalarna) betala ut bostadsbidrag för att bekosta hans sambos boende. Ett tydligt exempel på vad jag syftar på med min lilla vers.
Juholt är förvisso inte ensam. I princip har vi alla den där lilla giriga djävulen i oss. Men som man brukar säga: Det finns ju grader i helvetet också! Många kan hålla djävulen någorlunda i schack, medan andra har lättare för att slira iväg när frestelserna blir för stora. Suck, säger jag, Allan Berg. Hur ska den giriga människan kunna klara av de globala utmaningar som hon står inför?
Ta bara klimathotet som exempel. I början av 2000-talet fick man ihop det s k Kyoto-protokollet om begränsade utsläpp av växthusgaser. Men USA, den största utsläpparen av alla, har inte velat vara med. Klimatmötet i Köpenhamn 2010 misslyckades med att gå vidare och när snart tiden går ut för Kyoto-protokollet hotar flera andra utvecklade länder, Canada, Japan m fl, att inte gå med på en förlängning, med hänvisning till att USA står utanför. Alla vill att någon annan än de själva ska stå för uppoffringarna att minska utsläppen.
Människan vill helt enkelt inte ge upp sina privilegier och det liv hon är van vid att leva.
I förra veckan var jag, Allan Berg, på ett av mina numera sällsynta besök i vår huvudstad Stockholm. Jag kunde konstatera att biltrafiken hade ökat mycket sedan jag var där ett år tidigare. Det behöver inte ens göras några beräkningar för att man ska förstå att alla insatser med miljöbränslen, miljöbilar m m gott och väl äts upp av trafikökningen. Och politikernas recept för att komma till rätta med trafikstockningarna är mera genomfartsleder och flera filer som ska kunna svälja ännu fler bilar. – Knack, knack, knack! Är det någon hemma?
måndag 10 oktober 2011
Livets uppkomst och utveckling
För sisådär 4,5 miljarder år sedan bildades vårt solsystem och man tror att vår jord då var ett glödande klot. Cirka en halv miljard år senare hade jorden svalnat så pass att det hade bildats en någorlunda fast yta på planeten. Forskarna har funnit belägg för att de första enkla formerna av liv uppstod ”ganska snart” därefter. ”Ganska snart” betyder några hundra miljoner år senare.
Till att börja med bestod livet av encelliga varelser i form av bakterier, alger och s k arkebakterier. Livsfunktionerna i deras celler omgavs av en cellvägg, en tunn hinna som skyddade dem från en ogästvänlig omgivning, men de hade ingen cellkärna. Så småningom uppstod det även encelliga varelser med cellkärna innehållande arvsmaterial i form av DNA-strängar. Det encelliga livet fortlevde sedan under så lång tid som 3 miljarder år innan det plötsligt började bildas flercelligt liv. Flera celler slogs samman till större organismer och de celler som ingick i organismerna fick olika specifika funktioner.
Det har uppställts olika hypoteser om hur livet uppstod och utvecklades på jorden. Några hypoteser handlar om att livet uppstått spontant, d v s att oorganiska ämnen under gynnsamma villkor kan omvandlas till organiska ämnen och organiseras på ett sådant sätt att de bildar livets byggstenar, aminosyror m m. Andra hypoteser är att livets frö har kommit till jorden utifrån rymden i meteoriter som har landat här, s k panspermiehypoteser.
Ett intressant förhållande är att – så vitt man vet – alla former av liv bygger på samma principer och man antar därför att alla livsformer som lever och har levat på jorden skulle kunna härledas tillbaka en ursprunglig gemensam anfader eller anmoder. Finns det bara ett recept på liv? Har det livet uppstått bara en gång eller flera gånger?
Och varför tog det så lång tid som 3 miljarder år innan det encelliga livet till slut utvecklades till flercelligt liv? Väntade livet på att livsmiljön på jorden skulle bli den rätta för mer komplicerade livsformer? Den s k Gaia-hypotesen, som framlades på 1980-talet, bygger på att hela planeten jorden ska betraktas som en enda organism som inrymmer alla livsformer vilka automatiskt samverkar till att utveckla planeten för att ge den en miljö som är gynnsam för liv. Hur fruktbart är det att anlägga det perspektivet? Och finns det något högre syfte med det?
To be continued ....
Till att börja med bestod livet av encelliga varelser i form av bakterier, alger och s k arkebakterier. Livsfunktionerna i deras celler omgavs av en cellvägg, en tunn hinna som skyddade dem från en ogästvänlig omgivning, men de hade ingen cellkärna. Så småningom uppstod det även encelliga varelser med cellkärna innehållande arvsmaterial i form av DNA-strängar. Det encelliga livet fortlevde sedan under så lång tid som 3 miljarder år innan det plötsligt började bildas flercelligt liv. Flera celler slogs samman till större organismer och de celler som ingick i organismerna fick olika specifika funktioner.
Det har uppställts olika hypoteser om hur livet uppstod och utvecklades på jorden. Några hypoteser handlar om att livet uppstått spontant, d v s att oorganiska ämnen under gynnsamma villkor kan omvandlas till organiska ämnen och organiseras på ett sådant sätt att de bildar livets byggstenar, aminosyror m m. Andra hypoteser är att livets frö har kommit till jorden utifrån rymden i meteoriter som har landat här, s k panspermiehypoteser.
Ett intressant förhållande är att – så vitt man vet – alla former av liv bygger på samma principer och man antar därför att alla livsformer som lever och har levat på jorden skulle kunna härledas tillbaka en ursprunglig gemensam anfader eller anmoder. Finns det bara ett recept på liv? Har det livet uppstått bara en gång eller flera gånger?
Och varför tog det så lång tid som 3 miljarder år innan det encelliga livet till slut utvecklades till flercelligt liv? Väntade livet på att livsmiljön på jorden skulle bli den rätta för mer komplicerade livsformer? Den s k Gaia-hypotesen, som framlades på 1980-talet, bygger på att hela planeten jorden ska betraktas som en enda organism som inrymmer alla livsformer vilka automatiskt samverkar till att utveckla planeten för att ge den en miljö som är gynnsam för liv. Hur fruktbart är det att anlägga det perspektivet? Och finns det något högre syfte med det?
To be continued ....
fredag 7 oktober 2011
Är det någon där?
Hallå! Är det någon där?
Nu har jag i tre dagar skickat blogginlägg ut i cyberrymden, utan att få någon som helst respons. Är det ingen som läser bloggen? Eller ingen som finner det mödan värt att kommentera? Eller har jag misslyckats med inställningarna så att det inte går att kommentera? Eller är mina resonemang så självklara, entydiga och logiska att det inte finns något att tillägga? Eller är mina förhoppningar om att få till stånd dialog med mothugg eller uppmuntrande tillrop helt orealistiska?
Situationen påminner om den s k SETI-forskningen – ”Search for extraterrestrial intelligence”. Där händer det inte heller någonting. Det har skickats ut radiosignaler i rymden för att få kontakt med utomjordiska intelligenser och det har lyssnats efter intelligenta radiomeddelanden, men därute är det alldeles tyst. Inga svar och inga tecken på andra intelligenta civilisationer.
Men någon gång kanske det lossnar!
Nu har jag i tre dagar skickat blogginlägg ut i cyberrymden, utan att få någon som helst respons. Är det ingen som läser bloggen? Eller ingen som finner det mödan värt att kommentera? Eller har jag misslyckats med inställningarna så att det inte går att kommentera? Eller är mina resonemang så självklara, entydiga och logiska att det inte finns något att tillägga? Eller är mina förhoppningar om att få till stånd dialog med mothugg eller uppmuntrande tillrop helt orealistiska?
Situationen påminner om den s k SETI-forskningen – ”Search for extraterrestrial intelligence”. Där händer det inte heller någonting. Det har skickats ut radiosignaler i rymden för att få kontakt med utomjordiska intelligenser och det har lyssnats efter intelligenta radiomeddelanden, men därute är det alldeles tyst. Inga svar och inga tecken på andra intelligenta civilisationer.
Men någon gång kanske det lossnar!
Universum ser sig självt
Enligt vetenskapsmännen av i dag finns vi till i ett universum skapat vid en Big Bang för cirka 13,7 miljarder år sedan. Solsystemet och jorden där vi lever har sedan så småningom bildats av stjärnstoff efter de första generationernas jättestjärnor som vid sin våldsamma död i supernovaexplosioner bildade många av de kemiska ämnen som vi består av – syre, kol, kväve, järn och flera andra ämnen. Här på jorden har det sedan, av någon anledning, börjat jäsa i dessa ämnen och livet har uppstått ur någon slags ursoppa, tror vetenskapsmännen. Från mycket enkla livsformer under ett par miljarder år har dessa sedan utvecklats till allt mer komplicerade arter som anpassat sig till de rådande förhållandena, först i vattnet och sedan även på land.
De indviduella livsorganismer som bildats har, varje individ för sig, inte levt så länge, utan de har alla dött så småningom. Men de har kunnat reproducera sig och bildat nya organismer, som i sin tur bildat nya organismer, och så vidare. En finess i denna reproduktion är att de nya individerna inte alltid varit exakt lika sina föräldrar. De har skiljt sig något åt och fått nya egenskaper som gjort dem ibland sämre och ibland bättre lämpade för att klara livet på jorden. Det var denna utveckling – evolutionen – som Charles Darwin upptäckte på 1850-talet. De arter och individer som råkat bli bättre anpassade har haft större chans att överleva och skaffa sig avkomma. På det sättet har det under mycket lång tid successivt skett en utveckling mot allt mer välanpassade organismer.
Till slut har universum och dess stjärnstoff lyckats frambringa en art – människan – som är så intelligent att hon kan blicka ut över och begrunda det universum som har skapat henne. Ett annat sätt att uttrycka det är att universum genom att frambringa människan har blivit medvetet om sig självt. – Jaså, det är så jag ser ut, mycket intressant!
Just här och nu är det jag, Allan Berg, som på universums vägnar försöker förstå hur det hänger ihop.
De indviduella livsorganismer som bildats har, varje individ för sig, inte levt så länge, utan de har alla dött så småningom. Men de har kunnat reproducera sig och bildat nya organismer, som i sin tur bildat nya organismer, och så vidare. En finess i denna reproduktion är att de nya individerna inte alltid varit exakt lika sina föräldrar. De har skiljt sig något åt och fått nya egenskaper som gjort dem ibland sämre och ibland bättre lämpade för att klara livet på jorden. Det var denna utveckling – evolutionen – som Charles Darwin upptäckte på 1850-talet. De arter och individer som råkat bli bättre anpassade har haft större chans att överleva och skaffa sig avkomma. På det sättet har det under mycket lång tid successivt skett en utveckling mot allt mer välanpassade organismer.
Till slut har universum och dess stjärnstoff lyckats frambringa en art – människan – som är så intelligent att hon kan blicka ut över och begrunda det universum som har skapat henne. Ett annat sätt att uttrycka det är att universum genom att frambringa människan har blivit medvetet om sig självt. – Jaså, det är så jag ser ut, mycket intressant!
Just här och nu är det jag, Allan Berg, som på universums vägnar försöker förstå hur det hänger ihop.
torsdag 6 oktober 2011
Skapelseberättelser
Det finns många mer eller mindre sammanhängande föreställningar om hur livet, världen och universum hänger samman och om vad som är meningen med vår tillvaro här på jorden.
De religiösa berättelserna inom olika religioner skiljer sig visserligen åt, men det finns ofta en allvetande och allsmäktig Gud (eller flera gudar) som styr och vakar över livet och världen. Det är också typiskt att det finns mytologiska skapelseberättelser som förklarar hur världen, livet och människan har kommit till. Gud brukar vara skaparen. Han har skapat himmel och jord, växter, djur och människor.
Utvecklingen av naturvetenskaperna skapade dock problem bl a för Bibelns skapelseberättelse. Med utgångspunkt från de kristna religiösa berättelserna räknade någon ut att Gud hade skapat världen för ca 5 000 år sedan. Det stämde inte särskilt väl överens med den framväxande geologiska vetenskapen som fann att jordens bergarter hade skapats under miljontals år.
Charles Darwins evolutionslära ställde till det än mer. Enligt Darwin hade livet utvecklats stegvis genom naturligt urval under mycket lång tid från enkla encelliga organismer till alltmer komplicerade och specialiserade livsformer, inklusive att även människan utvecklats evolutionärt via apor och apmänniskor. Stor kris alltså för de religiösa föreställningarna, och krisen är inte över. De s k kreationisterna, främst i USA, håller fortfarande fast vid att Gud är skaparen med hänvisning till att det inte kan ha varit möjligt för evolutionen att frambringa så komplexa organ som t ex ögat. Kreationisterna menar att det i stället är fråga om en gudomlig intelligent design som måste ligga bakom så komplicerade konstruktioner. Kreationisternas idéer är dock endast hypotetiska antaganden som det inte finns några vetenskapliga belägg för. Darwins evolutionslära finns det däremot åskilligt vetenskapligt stöd för.
På 1600-talet lät den katolska kyrkan bränna vetenskapsmannen Giordano Bruno på bål för att han i strid med kyrkans lära hävdade att universum var oändligt, att det snurrade planeter runt andra stjärnor och att det kunde finnas liv på dessa planeter. En av de stora pionjärerna inom astronomin, Gallileo Gallilei, råkade också illa ut. Han sattes i husarrest av kyrkan och tvingades att avsvära sig sin ”irrlära” om att jorden inte är centrum i universum.
Kyrkan har så småningom efter många plågsamma turer på det stora hela klarat sig ur krisen och konflikten med vetenskapen genom att frånsäga sig anspråken på att vetenskapligt förklara universums och livets utveckling. Skapelseberättelsen anses numera vara en slags saga, som inte längre ska tolkas bokstavligt. När den vetenskapliga s k Big Bang-teorin – att universum skapats i en gigantisk ursmäll – slog igenom på 1960-talet, mottogs den dock med viss förtjusning i religiösa kretsar. Det öppnade nämligen vägen för frågan om VEM som skapade universum.
De religiösa berättelserna inom olika religioner skiljer sig visserligen åt, men det finns ofta en allvetande och allsmäktig Gud (eller flera gudar) som styr och vakar över livet och världen. Det är också typiskt att det finns mytologiska skapelseberättelser som förklarar hur världen, livet och människan har kommit till. Gud brukar vara skaparen. Han har skapat himmel och jord, växter, djur och människor.
Utvecklingen av naturvetenskaperna skapade dock problem bl a för Bibelns skapelseberättelse. Med utgångspunkt från de kristna religiösa berättelserna räknade någon ut att Gud hade skapat världen för ca 5 000 år sedan. Det stämde inte särskilt väl överens med den framväxande geologiska vetenskapen som fann att jordens bergarter hade skapats under miljontals år.
Charles Darwins evolutionslära ställde till det än mer. Enligt Darwin hade livet utvecklats stegvis genom naturligt urval under mycket lång tid från enkla encelliga organismer till alltmer komplicerade och specialiserade livsformer, inklusive att även människan utvecklats evolutionärt via apor och apmänniskor. Stor kris alltså för de religiösa föreställningarna, och krisen är inte över. De s k kreationisterna, främst i USA, håller fortfarande fast vid att Gud är skaparen med hänvisning till att det inte kan ha varit möjligt för evolutionen att frambringa så komplexa organ som t ex ögat. Kreationisterna menar att det i stället är fråga om en gudomlig intelligent design som måste ligga bakom så komplicerade konstruktioner. Kreationisternas idéer är dock endast hypotetiska antaganden som det inte finns några vetenskapliga belägg för. Darwins evolutionslära finns det däremot åskilligt vetenskapligt stöd för.
På 1600-talet lät den katolska kyrkan bränna vetenskapsmannen Giordano Bruno på bål för att han i strid med kyrkans lära hävdade att universum var oändligt, att det snurrade planeter runt andra stjärnor och att det kunde finnas liv på dessa planeter. En av de stora pionjärerna inom astronomin, Gallileo Gallilei, råkade också illa ut. Han sattes i husarrest av kyrkan och tvingades att avsvära sig sin ”irrlära” om att jorden inte är centrum i universum.
Kyrkan har så småningom efter många plågsamma turer på det stora hela klarat sig ur krisen och konflikten med vetenskapen genom att frånsäga sig anspråken på att vetenskapligt förklara universums och livets utveckling. Skapelseberättelsen anses numera vara en slags saga, som inte längre ska tolkas bokstavligt. När den vetenskapliga s k Big Bang-teorin – att universum skapats i en gigantisk ursmäll – slog igenom på 1960-talet, mottogs den dock med viss förtjusning i religiösa kretsar. Det öppnade nämligen vägen för frågan om VEM som skapade universum.
Vi vill veta
Vem är jag? Varför finns jag? Vad är det för värld jag lever i? Vad är det för mening med livet? Vad är universum för något? Varför finns det? Finns det något som styr det hela och vad går det i så fall ut på?
Eviga existentiella frågor som människor alltid har ställt sig och försökt finna svar på. Några menar att de i vart fall till någon del har funnit svar i den religion eller den vetenskap de utövar eller i den livsfilosofi de bekänner sig till. Andra anser kanske att det inte finns några svar att få eller att vi människor har alltför begränsad kapacitet för att kunna finna svaren.
Jag har aldrig hört talas om mänskliga kulturer där det helt har saknats föreställningar och tankesystem som försökt svara på frågorna om vår existens. Vad säger det om oss? På något sätt finns det en slags inneboende stark drift hos oss att söka svaren för att finna en mening med livet. Är det evolutionen som har framkallat den driften? Eller finns det någon annan källa till den? En vetenskapsman hänvisar säkert till evolutionen, medan den som är religiös kanske hellre lutar åt att denna drift har en gudomlig källa. Man skulle kunna överväga även ett tredje alternativ, att det kanske kan vara bådeoch.
Oavsett vad orsaken är, har jag och många med mig en mycket stark hunger efter att få veta mer om världen och livet, hur allt hänger ihop och vad som är meningen med det. Ibland har jag, Allan Berg, faktiskt en känsla av att ha vissa svar "på tungan", men de vill liksom inte riktigt komma fram.
Eviga existentiella frågor som människor alltid har ställt sig och försökt finna svar på. Några menar att de i vart fall till någon del har funnit svar i den religion eller den vetenskap de utövar eller i den livsfilosofi de bekänner sig till. Andra anser kanske att det inte finns några svar att få eller att vi människor har alltför begränsad kapacitet för att kunna finna svaren.
Jag har aldrig hört talas om mänskliga kulturer där det helt har saknats föreställningar och tankesystem som försökt svara på frågorna om vår existens. Vad säger det om oss? På något sätt finns det en slags inneboende stark drift hos oss att söka svaren för att finna en mening med livet. Är det evolutionen som har framkallat den driften? Eller finns det någon annan källa till den? En vetenskapsman hänvisar säkert till evolutionen, medan den som är religiös kanske hellre lutar åt att denna drift har en gudomlig källa. Man skulle kunna överväga även ett tredje alternativ, att det kanske kan vara bådeoch.
Oavsett vad orsaken är, har jag och många med mig en mycket stark hunger efter att få veta mer om världen och livet, hur allt hänger ihop och vad som är meningen med det. Ibland har jag, Allan Berg, faktiskt en känsla av att ha vissa svar "på tungan", men de vill liksom inte riktigt komma fram.
onsdag 5 oktober 2011
Vem är Allan Berg?
Det är jag som är Allan Berg. Jag finns egentligen inte, men har ändå alltid funnits. Det finns säkert andra som faktiskt heter Allan Berg och till dem vill jag be om ursäkt att jag på det här sättet utnyttjar deras namn. Jag tycker att Allan Berg är ett enkelt och vackert namn som passar mycket bra. "Allan" får symbolisera att min blogg kommer att handla om ALLT och "Berg" får stå för att alla faktauppgifter, synpunkter, tankar och idéer vilar på solid grund – så långt det är möjligt.
I det här första inlägget vill jag presentera min syn på människan, i komprimerad form:
Världen är stor
Syster och bror
kan inte jämt hålla sams
Människan är
ett djur som är kär
i pengar och ära och trams
Det var lätt att leva
för Adam och Eva
de hade ju bara varann
Men nu är vi flera
och en del vill ha mera
... än andra, och tar vad dom kan.
I det här första inlägget vill jag presentera min syn på människan, i komprimerad form:
Världen är stor
Syster och bror
kan inte jämt hålla sams
Människan är
ett djur som är kär
i pengar och ära och trams
Det var lätt att leva
för Adam och Eva
de hade ju bara varann
Men nu är vi flera
och en del vill ha mera
... än andra, och tar vad dom kan.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)